Över förväntan!

Man kan bara man vill. Det konstaterade jag idag på joggingrundan. Hade inte så höga förväntningar med tanke på att det var längesedan jag tog ett löpsteg överhuvudtaget. Så bestämde mig för att ta det lugnt och sansat hela vägen. Och det gjorde jag!

Det gick lätt, jag kunde andas utan att få det där dödsflåset som jag får ibland. Där det låter som att strupen inte är större än ett sugrör. Backen vid Östra Gymnasiet klarade jag utan att få mjölksyra och när jag väl kommit upp kändes det helt okej, knappt trött. Lite flåsig möjligtvis, men det blir man ju efter en backe. Jag tänkte att det här går långsamt, men skitsamma, jag gör det ju! Jag är ute och jag rör mig!

Sedan vet jag inte riktigt vad som hände för vid 4 km bara dog jag. Eller ja... jag blev helt sjukt trött, benen orkade men inte flåset. Så jag stannade och gick i 2 minuter för att sedan börja jogga igen. Jag räknar ändå in allt i samma tid för inte fasen gick pulsen ner speciellt mycket. Hjärtat ville fly ut ur bröstkorgen på mig...  Sista kilometern var jobbig, men det gick ändå. Jag orkade!

Så jag är faktiskt riktigt nöjd. Och så långsamt gick det ju faktiskt inte som ni kan se, trots att jag gick en bit! Jag vet ju att jag fixar det där utan att gå också, bara jag biter ihop. Jag vet att jag är snabbare också. Bara jag får träna ett tag!

Sträcka: 5,35 km
Tid: 39 minuter
Snitt: 7:17 min/km (8.23 km/h)