Många har den föreställningen om att man blir lycklig om man är smal och smärt. Exempelvis:
när jag blir smal ska jag göra det och det.
När jag kommer i jeansen i storlek 30 ska jag.. osv.
Många som börjar sin viktresa tänker så. Även jag gjorde det delvis i början. Men man blir inte lyckligare för att man blir smal(are).
Däremot blir man gladare eftersom man motionerar och mer tillfreds när man slutar trycka i sig sötsaker. Det kan jag själv skriva under på. Och många av er andra också tror jag! Man mår ju faktiskt bättre när man rör sig regelbundet och inte sitter fastklistrad i soffan eller framför datorn dag efter dag.
Dessutom har det genom studier visat sig att en person som är mindre fysiskt aktiv har större risk att drabbas av depressioner än en person som motionerar regelbundet. Tränar man kan kroppen reglera nivån av adrenalin, som är ett stresshormon, mycket bättre. Träningen förbättrar ofta också sömnen och det i sin tur påverkar ju också stressnivån i olika grad.
Men visst, är man deprimerad känns det ju antagligen ganska avlägset att börja träna. Men det behövs inte mycket i början. Några promenader i veckan, kanske en cykeltur då och då. Gör något kul av motionen så behöver man kanske inte se det som just träning i den bemärkelsen! Typ, promenera till stan istället för att ta bussen/bilen. Då har man ett mål och det känns kanske inte som man går runt helt planlöst. En ljudbok eller bra musik i öronen är också bra sällskap och tiden försvinner lite när man lyssnar på en bok. Eller prata i telefonen!
Alla problem löses inte med träning, men det är helt klart en hjälp på vägen mot ett friskare liv. Både psykiskt och fysiskt!
