Jag orkar jogga. När jag började med löpningen kunde jag springa ungefär en sträcka på 500 meter, om ens det. Sedan brände vaderna, låren och hjärtat slog så hårt att jag trodde jag skulle svimma. Vi ska inte snacka om andningen. Strupen var som ett sugrör! Jag vägde också 90 kg då. Men jag gjorde det ändå. Bannemig!! Jag minns att det tog nästan 10 minuter att lunka 1 km. 10 minuter!
Jag gav aldrig upp. Jag har "pausat" löpningen i omgångar dock. Då, när jag vägde 90 kg gick jag ut för hårt, gjorde illa foten och gick med stödbandage i nästan 1 månad. Kondisen kommer snabbare än musklerna!
Nu senast har jag haft paus från löpningen ända sedan i somras eftersom jag återigen fick ont i foten, fast fotleden denna gång, inte samma fot dock. Sedan har jag mest tränat annat eftersom jag tyckt det var roligare.
Idag var första gången jag kunde jogga utan att känna en endaste smärta på länge. Inga brännande vader, inga onda fotleder eller knän. Det kändes mycket bra och jag har förhoppningar om att kunna ta längre distanser snart. Jag håller igen lite för jag vill inte springa för långt och sedan få ont.
Jag ger inte upp!
Kul :)
SvaraRaderaBra Emma, helt rätt inställning, du är grym!! =) Jag sprang också på löpbandet idag för det var -20 här =( Intervaller går riktigt bra på löpband tycker jag, som inte gillar löpband så mycket, kan rekommendera det! =)
SvaraRaderaDet är svår balansgång de där tycker jag... om man ska pressa sig själv (vilket man ska ibland) eller man ska ta en nivå lugnare för att inte känna av gamla skador och dyl.
SvaraRaderaMen jag kan tycka att det viktigaste e att man vidhåller det...och inte kör slut på kraften att fortsätta träna för att må bra. För det e så lätt att gå ut för hårt för man e så peppar, för man vill så mycket och det ska gå snabbt.
Bra inställning :)
SvaraRadera:) härligt!
SvaraRadera