Men tänk vad mycket jag orkar ändå?!
Jag orkar jogga. När jag började med löpningen kunde jag springa ungefär en sträcka på 500 meter, om ens det. Sedan brände vaderna, låren och hjärtat slog så hårt att jag trodde jag skulle svimma. Vi ska inte snacka om andningen. Strupen var som ett sugrör! Jag vägde också 90 kg då. Men jag gjorde det ändå.
Bannemig!! Jag minns att det tog nästan 10 minuter att lunka 1 km.
10 minuter!
Jag gav aldrig upp. Jag har "pausat" löpningen i omgångar dock. Då, när jag vägde 90 kg gick jag ut för hårt, gjorde illa foten och gick med stödbandage i nästan 1 månad. Kondisen kommer snabbare än musklerna!
Nu senast har jag haft paus från löpningen ända sedan i somras eftersom jag återigen fick ont i foten, fast fotleden denna gång, inte samma fot dock. Sedan har jag mest tränat annat eftersom jag tyckt det var roligare.
Idag var första gången jag kunde jogga utan att känna en endaste smärta på
länge. Inga brännande vader, inga onda fotleder eller knän. Det kändes mycket bra och jag har förhoppningar om att kunna ta längre distanser snart. Jag håller igen lite för jag vill inte springa för långt och sedan få ont.
Jag ger inte upp!
